Standing strong?!

Om 6 månader är mitt liv som au pair slut. 6 korta månader.
I ett par veckor kommer mina föräldrar hit och då ska de ta med sig hem de första resväskorna med saker härifrån. Det betyder att jag redan i mars behöver börja packa. Det är visserligen bra då jag har en hel del saker, men jag har inte börjat ta fram saker än, för när jag ska börja packa ner saker så känns det som att "slutet" är så nära.
Ibland undrar jag om jag är stark nog att klara detta, att lämna allt här.
Att åka som au pair ångrar jag inte för en sekund, det är bland det bästa jag har gjort. Men ändå undrar jag vad jag har gett mig in på. Ni som är blivande au pairer eller funderar på att åka som au pairer, bli inte avskräckta.
Men man kommer hit och det tar sin tid att bygga upp ett liv här med allt vad det innebär som ny familj, vänner, hitta sina ställen osv. Det tar lite tid, sen kommer man in i sitt liv här och då är det dags att lämna det.
Lämna ett liv man byggt upp. Lämna en familj man kommit nära, som blivit sin andra familj.
Jag visste att jag skulle vara au pair under en begränsad tid. Men jag har ett liv här nu, en familj och ett liv jag trivs med.
Jag vill åka hem samtidigt som jag vill stanna.
Något som är jättebra är att jag var hemma under jul och nyår. Jag fick då känna på hur det är att komma hem så nu vet jag att man snabbt kommer in i vardagen och jag hade kul och mådde bra. Det är en tröst. Jag har ju min älskade familj hemma. Och släkt och vänner.

Men hur ska jag klara av att lämna detta?
Hur har alla andra au pairer klarat av det?

Hur ska jag klara av att lämna mina barn, min amerikanska familj och släkt. Till och med huset och mitt rum.
Hur ska jag klara av att inte se mina barn varje dag och prata och skratta med min värdmamma.
Jag klarade det över jul och nyår men då visste jag ju att jag skulle se dem igen efter 2 veckor. Nu när jag åker, hur länge kommer det då att dröja?
Jag vet att jag inte ser och hör min familj varje dag men det känns annorlunda, för jag vet att när jag kommer hem kommer allt att bli som vanligt igen. Men när jag lämnar detta kommer det aldrig att bli som vanligt igen. Jag kommer komma på besök men det kommer aldrig bli som vanligt igen. Det är det som känns så jobbigt. Barnen växer ju också. Kommer de att glömma bort mig?

Om 6 månader är mitt liv som au pair slut. 6 korta månader.
Jag ska göra dem till 6 superbra månader fyllda med glädje och äventyr.

Men djupt inne i magen ligger en klump med känslan som undrar om jag kommer klara detta, är jag stark nog?
Jag vet att jag måste klara det och tror jag är stark nog. I alla fall är det vad jag intalar mig.
Mycket tårar kommer det att bli och det kommer att vara fruktansvärt jobbigt.
Men nej, allt det sparar vi till augusti. Nu fokuserar vi på att göra dessa återstående 6 månader så bra som det bara går. Jag ska njuta av varje dag!


Kommentarer
Postat av: Natalie

Hejsan! Jag går andra året på gymnasiet och vill själv åka som Au Pair nästa år när jag har tagit studenten. Men just nu håller jag på att göra ett projekt om att vara Au Pair. Jag skulle därför uppskatta om jag kan få ställa några frågor till dig, så om du är intresserad av att svara på några frågor maila mig på: [email protected]

2010-03-01 @ 19:00:48
Postat av: Johanna

Det damp ned ett handskrivet brev av min 7åring och en teckning av min 4åring i brevlådan idag. Blev så glad att jag tårarna började att rinna. I juni är det ett år sen jag åkte hem och jag SKA besöka dem i sommar. SKA SKA SKA! Frågan är bara när.



Men en sak är säker, jag saknar inte livet som au pair. Inte det minsta.

2010-03-01 @ 22:57:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Blogg listad på Bloggtoppen.se