Just nu befinner sig min familj, mamma, pappa och syster i en bil på väg till flygplasten för att ta ett plan som ska ta dem till USA. Snart är de här! Wow, efter sju månder ska jag få krama om min älskade familj igen, Se dem, prata i verkligheten och röra dem. Nu när jag tänker på att jag inte har kunnat göra det på hela sju månader förstår jag hur lång tid det är. Nu ska jag få träffa dem och jag ska få visa dem runt i den stad som jag just nu kallar för hem. Presentera dem för min värdfamilj och åka till New York City. Det kommer att bli underbart och jag längtar. Och nu sitter de i en bil påväg till flygplasten. Resan har börjat!

Men en sak som inte får hända har hänt. Mitt huvud värker och min hals gör jätteont. Peppar peppar för att jag inte blir sjuk. Eller knock on wood som man säger här borta. Jag vill nästan börja gråta för att bara tanken på att jag inte ska må på topp när min familj kommer finns inte. Det finns inte en chans att jag kan bli sjuk. Min familj kommer ju imorgon. Jag måste ju vara på topp. Så nu går jag och lägger mig och hoppas att jag mår bättre imorgon, har ju ett par dagar på mig att kurera i alla fall.
Åt precis glass och hade ett gott skratt framför tv:n med min värdmamma. Så då kändes det lite bättre!

Vi hörs imorgon!