Varnar redan nu för att detta kan bli väldigt långt.

Detta skrev jag på bussen hem från Oslo den 13 oktober 2010:

Okej, att livet som Au pair skulle ta slut, det visste man. Men ca 2 månader innan jag skulle åka hem till Sverige började jag gråta bara vid tanken på hemgång. Det kändes hemskt att man skulle lämna familj, vänner och sitt liv här i USA.
Sen åkte jag på min månadsresa Across America och under den resan insåg jag att det är så mycket jag vill göra i livet och för att kunna göra allt det måste denna del av mitt liv sluta. Så när jag kom tillbaka efter resan njöt jag av att umgås med alla men jag såg också fram emot att åka hem. Jag kan faktiskt ärligt säga att jag var klar med att jobba som Au pair.
Men något jag inte var klar med (och nog aldrig skulle bli) var att bara vara där i USA och umgås med barnen, familjen och vännerna. Jag tog tillvara på varje tilfälle jag fick och utdelade många kramar och pussar.
Sista veckan veckan var ganska stressig. Jag jobbade, packade och gjorde hej då presenter (oftast skedde det nattetid).

Sista kvällen med min värdfamilj var jättefin på många sätt och vis men också fruktansvärt sorglig. Att vara stark gick inte, jag grät och grät. Den kvällen skulle jag för sista gången lägga min minsta tjej. Det gick bra ända tills jag skulle säga god natt. Jag sa att jag skulle sakna henne osv. Då tittar hon på mig och säger: "Why are you talking like that?". Åh, det gjorde så ont att höra. Hon förstår vad jag säger men inte vad det betyder. Jag började gråta och då frågar hon: " Are you crying? Why are you crying?". Då gick det inte längre. Jag pussade godnatt och sen gick jag och sökte tröst hos min värdmamma.
När barnen var i säng åt jag middag med mina värdföräldrar vilket var riktigt trevligt.

Morgonen därpå fick jag skjuts till flygplatsen av min värdmamma. Den äldsta tjejen och den minsta följde med. Sa hej då till de andra hemma. Var en konstig känsla jag hade. Kändes nästan som att jag sa hej då för att jag skulle på några veckors semester. På flygplatsen ville jag inte släppa taget om min minsta tjej. Hon slog armarna om halsen på mig och sa: " I will always love you". Att säga hej då var så jobbigt. Behöver jag säga att jag grät mig igenom tullen?!

I mitten på den långa flygresan hem förstod jag att jag var på väg hem och att jag hade lämnat USA och livet där. Då bara brast det, helt utan förvarning. En känsla som är så svår att beskriva. Jag ville hem samtidigt som tanken på att USA livet mer eller mindre var borta föralltid kändes så hemsk. Oavsett om jag åker dit och hälsar på kommer det aldrig att bli som vanligt igen.

Att komma hem och träffa familj och vänner igen var underbart. Första veckan var dock mer jobbig än bra. Jag hade hemlängtan till USA och saknade allt där så himla mycket. Jag kände mig tom, som att jag saknade något. Samtidigt så hade jag dåligt samvete att jag var ledsen och saknade andra när jag borde vara glad att vara hemma. Därför ville jag inte visa för mina föräldrar att jag var ledsen. Men efter att ha skypat med min värdfamilj gick det inte att dölja och efter att ha gråtit ut kändes det mycket bättre.
Det är inte lätt att lämna ett liv man haft i 2 år och komma hem till sitt gamla. Speciellt inte när man inte har ett jobb eller så många vänner kvar där man bor. Det var underbart att komma hem till svensk mat, svenskt godis osv. Men också jobbigt. Jag kände mig inte säker i språket på ett konstigt sätt och att köra bil, något jag älskat i USA, var inte lätt som en plätt. Jag kände mig som en nybörjare som övningskörde. I USA var det automat, här är det ju växel som gäller. Det var också svenska trafikregler som jag hade glömt bort. Nej, det var inte helt lätt helt enkelt.

Jag har insett nu, nästan en månad efter att jag kommit hem, att nu startar jag ett nytt kapitel i mitt liv. USA är ett underbart minne och en stor del av mig men nu måste jag gå vidare och skapa nya drömmar och mål. USA kommer alltid att finnas med mig och jag kommer alltid att ha en amerikansk familj. Så besök till USA kommer det absolut bli och de kommer att välkomnas till Sverige i framtiden.

Dock är saknaden fortfarande stor och jobbig. Jag saknar verkligen allt så himla mycket! Jag saknar min minsta tjej så det gör ont. I två år satt vi mer eller mindre ihop och att inte få krama om henne och mysa med henne är så jobbigt. Jag skulle göra vad som helst för att få krama om henne. I början när jag kom hem kändes det nästan som att någon hade dött, för hur mycket jag än ville krama om minsta tjej så gick det inte. Det var hemskt!

Men det var såklart inte bara jobbigt för mig. Det påverkade ju också barnen. Jag var rädd att den minsta skulle tro att jag åkte och lämnade henne för att jag inte tyckte om henne längre. Jag har ju nästan varit där så länge hon kan minnas och helt plötsligt är jag inte det.
Att prata med min värdmamma och få höra att de två äldsta grät efter mig om kvällarna och att de två minsta trodde jag skulle komma hem vilken dag som helst gjorde så ont att höra. Mina älskade barn!
Det kanske kan vara svårt för icke Au pairer att förstå detta, men man tillbringar så mycket tid med dessa barn och kärleken blir så stor till dem.

På tal om min värdmamma så saknar jag henne jättemycket också. Vi var vänner och jag saknar att träffa, umgås och prata med henne varje dag.

Det är en process. Saknaden är jobbig men den blir med tiden lättare och man lär sig att hantera den. Det var ju tvunget att komma till ett slut. Jag kan ju inte vara Au Pair hela mitt liv. Jag är spänd och förväntansfull på vad livet nu har att erbjuda. Vad ska jag göra? Ska jag resa? Ska jag plugga? Än vet jag inte.

Men en sak vet jag och det är att tiden i USA har gjort mitt liv rikare och för det är jag så tacksam och lycklig. Jag har en underbar familj och vänner här hemma och nu har jag även en värdfamilj och vänner i USA och runtom i världen.

Jag kan inte annat än le när jag tänker på det!