Igår träffade jag mina närmaste vänner. Vi åt fajitas och tittade på student och bulgarien bilder. Det var så mysigt och trevligt! Men samtidigt så sorgligt. Flera gånger under kvällen satt vi bara och tittade på varandra.
Ingen ville säga hej då när vi skulle gå så vi bestämde att vi skulle ses en timme på tisdag. Men Erika åker på tisdag så henne sa vi hej då till. Det var jobbigt och det blev en hel del tårar. De andra sa att de skulle träffas under året och då kändes det hur långt borta jag kommer att vara. De kan träffas under året men det är lite längre till mig... Det var jobbigt!

Samtidigt som det känns jobbigt att säga hej då till alla så känns det fortfarande jätteroligt att jag ska åka iväg. Jag (och mina vänner) kommer att få ett toppenår men en massa upplevelser och minnen. Tiden kommer att gå jättefort och sen ses vi igen! Och även om jag inte hade åkt iväg till USA som au pair hade jag ändå varit tvungen att säga hej då till mina vänner eftersom de ska åka iväg till olika ställen. Det känns väldigt skönt att ens vänner också åker iväg. Det hade varit ännu jobbigare om det bara var jag som skulle åka iväg och de andra skulle vara kvar hemma.

Igår fick jag en känsla av hur jobbig den sista veckan kommer att bli. Det är inte långt kvar nu, bara en vecka...




Jag förstår inte att det kommer att dröja 13 månader innan vi allihopa kommer att kunna ses igen.