Igår kväll ringde jag till familjens förra au pair. Pratade med henne en gång innan jag valde familjen och så har vi haft mejlkontakt. Men igår pratade vi i telefonen med varandra. Det var trevligt! Fick lite tips och hon berättade lite mer om familjen och så.
Hon sa också att hon tycker det är skitjobbigt att tänka på att jag ska komma dit. Och jag förstår henne precis. Det är ju som att jag kommer och "tar" hennes barn. Jag förstår precis hur hon känner, det måste vara jättejobbigt.
Samtidigt så känner jag ungefär samma sak. Det känns  jobbigt att komma och "ta över" efter henne när jag vet att det har varit jättebra. Det känns jobbigt. Men det är viktigt att jag tänker att jag inte ska jämföra mig med den förra au pairen utan vara mig själv, den nya au pairen. Är jag mig själv ska det nog gå bra!
Var i alla fall väldigt trevligt att prata med henne.

Nu börjar jag bli stressad, det är ungefär bara två veckor kvar och nu börjar jag inse hur mycket jag har som jag måste fixa. Fast samtidigt har jag inte förstått att allt tar tid så jag skjuter fortfarande på det. Fast jag bestämde mig för att inte göra det...

En vecka kvar att jobba. Det är nära nu!