Jag kan inte säga att jag visste så mycket om Susan Boyle. Pappa och mamma lät mig lyssna på en låt hon sjöng och ett klipp på henne. Sen har jag ju läst lite i tidninar och så.
Men ikväll när jag slötittade på tv:n så var det en dokumentär om henne och jag fastnade i den. Man kan ju inte annat än säga att hennes historia är inspirerande och häftig. Kan inte riktigt hitta rätt ord. Men vilken historia det är. När hon går upp på scenen och man ser juryns och publikens hånskratt när de ser henne. Jag ryser när hon tar ton och alla tappar hakan och reser sig upp och applåderar. Jag ryser!
Och jag kan inte annat än hålla med. Hon sjunger vackert!
När dokumentären var slut började den om igen, och jag såg den, igen.